Har du någonsin varit med om att du redan under bröllopet undrar varför brudparet gifter sig? Det hände mig. Mitt under bröllopsmiddagen kom jag på mig själv att sitta och fundera hur i all världen brudparet kom på att gifta sig med varandra. Efter ett år hade de skilt sig. Det var inte roligt för någon av dem, och inget de gjorde lättvindigt. I dag är båda lyckligt gifta, men inte med varandra. Bruden gifte om sig med en man som i sin tur skilde sig från sin fru. Det är så vi lever i dag. Vissa säger att vi skiljer oss för lätt, men det tror inte jag.
Jag har kompisar som inte är lyckliga i sina äktenskap men som håller ihop av ekonomiska skäl. Och efter 15, 20 år äktenskap har de blivit mer vänner än makar. Egentligen tror jag att vi kanske har för höga krav på livet om vi tänker att vi ska vara kära i den vi har gift oss med. Kär är man ju egentligen bara i några månader, medan kärlek är något helt annat. Man kan ju älska någon utan att vara kär. Man älskar ju sina barn utan att vara kär i dem. Det är också lätt hänt att kärleken tar slut och då är det bättre att skilja sig än att leva i en destruktiv relation. Och hur gör man då, när man vill skilja sig. Det är ju inte bara att gå ut genom dörren utan att se sig om, framför allt inte om man har barn tillsammans. Då måste man ordna upp det för deras skull.
Det är därför vi har ett halvårs betänketid, för att de här besluten inte ska vara lättvindiga när barn är inblandade. Först efter ett halvår träder en skilsmässa i kraft, och under den perioden måste de två föräldrarna bestämma var barnen ska bo, hur de ska umgås med dem och så vidare. Det kan inte bestämmas lättvindigt heller. Det gemensamma hemmet ska brytas upp och de två ska dela rättvist mellan sakerna, det kallas bodelning. Kan man inte komma överens måste man anlita en jurist som kan familjejuridik.